Ulrika Tamm, 22 år från Stockholm, är en av praktikanterna som har fått en tillsvidareanställning hos Swedbank tack vare Unga Jobb. Här skriver hon själv om hur det kändes den dagen hon fick reda på att hon fått praktik.
”Hurra jag är en vanlig person igen!”
- Hela historien om hur jag kom hit är ganska kort men ett känslotumult ändå. För ett par veckor sedan ringde de från banken. Det första jag tänkte på var att det blivit något strul och att jag blivit av med alla mina arbetslösa små pengar. Men så var det inte. Det var en Patricia som ville att jag skulle komma på intervju. Direkt när ordet arbetsförmedling nämndes ändrades mitt röstläge från lagom uttråkat till seriöst entusiastiskt.
Kunde året börja bättre? Jag kände mig headhuntad, det var de som ringt mig och inte tvärtom! Hurra! Efter mer än ett halvår som arbetslös, med jobbcoacher hit och jobbmöten dit hade jag i princip gett upp mitt jobbletande. Flertalet revideringar av både cv och personligt brevvar gjort men fortfarande inget napp efter sisådär 200 ivägskickade ansökningar. Om inte mer. Man tröttnar liksom då.
Två dagar senare stod jag utanför banken och hoppades, hoppades, hoppades att få komma hit varje dag i tre månader. Intervjun var klockan tio, jag stod utanför entrédörrarna tjugo i. Jag är alltid i tid, ja förutom när det kommer litet snö på marken och det blir växelfel.
Det här blir bara bättre och bättre. Möts efter ganska kort väntan av två trevliga kvinnor som ska intervjua mig. På väg till intervjurummet pratar vi arbetsförmedling och lokaler för jag är så imponerad (men inget väder, kan du tänka dig?). Det kändes mer som ett samtal än en intervju, det var avslappnat och jag var inte ett dugg nervös, en första gång för mig.
Efteråt fick jag feedback på hur det gått och vad de fått för uppfattning om mig. Det var jobbigt att ta trots den lilla kritik jag faktiskt fick men samtidigt otroligt nyttigt. Jag har varit på x antal intervjuer tidigare och aldrig någonsin fått någon kommentar på hur jag betett mig under samtalet. När jag gick därifrån tänkte jag att jag ändå lärt mig någonting av det här även om jag inte får praktikplatsen. Jag tävlar mot fyra andra och så bra gick det inte.
Ett av mina största misstag var att inte ta med arbetsprover. Visst jag hade fina papper med vitsord från tidigare handledare men inget riktigt bevis på vad jag kunde. Så när jag kom hem mailade jag dem till Patricia, tänkte att det i alla fall inte kunde skada. Jag tror det var tack vare det mailet jag sitter här nu.
Dagen efter ringde Patricia:
– Vi valde dig.
Jag minns inte riktigt vad jag gjorde men jag tror jag hoppade på stället och log så jag fick ont i kinderna den dagen. Wohoo! Jag hade fått något att göra de tyngsta månaderna under året.
Väntetiden att få börja på riktigt var ganska lång. Till en början var det bara tur för mig då jag sagt ja till att vara hundvakt i två veckor och det verkade klaffa perfekt då jag skulle få börja på måndagen och mitt hundvaktande slutat på lördagen.
Det blev inte riktigt så. Saker blev ännu mer uppskjutet och jag började bli lite orolig. Tankar som ”tänk om de ångrat sig” eller ”allt bara rinner ut i sjön” började nagla sig fast i huvudet på mig ju fler dagar i ovisshet som gick. Men det i onödan. Nu, ungefär en månad senare sitter jag här och ser snön yra utanför. Nu ska jag snart försöka få mitt inpasseringskort att fungera och sen ut i blåsten för lunch.
Hurra jag är en vanlig person igen!
Det är fredag idag och ikväll kommer jag för första gången på mer än ett halvår känna att jag är värd en helg.
